När man ständigt kämpar i en uppförsbacke som alldrig tycks ta slut och det inte finns några tårar eller ilska kvar . Då blir det liksom tomt och allt står still . Man slits mellan våra friska barn och vår kämpe som alldrig kan få må bra . Allt är trasigt och får ständigt byggas upp på nytt . Och vart finns hjälpen för vår trasiga familj ?
Tankarna snurrar och mitt hopp står till att nån äntligen fattar att vi behöver hjälp och vår kämpe behöver hjälp nu ....